Förlossningsberättelse II
Förlossningsberättelse del II
Här kan ni läsa första
När den väl var klar så var allt som vanligt igen och det ända jag kände var som ett litet tryck nedåt när en värk kom. Så då kunde jag passa på att få i mig lite mat för att få lite mer krafter innan det va dax igen!
Så tiden gick och dom fick fylla på en extra gång för det gjorde extremt ont tillslut. Även efter den dosen när den började gå ur kände jag ett extremt tryck neråt och ville verkligen gå på toa. Barnmorskan fick hjälpa mig in eftersom jag hade svårt att gå. Jag lyckades då komma åt plåstret där dom hade satt nålen i handen. Så när hon tar bort den sprutar det blod i hela badrummet samtidigt som hon får ett akutlarm till ett annat rum där någon håller på att föda. Så jag sa att hon kunde springa dit, Så Robin fick hjälpa mig ut från toan och med min hand tills en annan barnmorskan kom tillbaka och torka upp. Eftersom jag fortfarande hade ett extremt trycket neråt och att epidralen börjat gå ur igen så va smärtan hemsk igen. Jag fick då vänta tills dom var klara hos den andra tjejen som födde tills hon kom tillbaka och då undersökte hon mig. Jag va då öppen 8cm och att det är därför jag känner sånt tryck.
Då va klockan 19.40 och dom fyllde på med ännu en dos med EDA.
21.00 va även dax för ännu ett skiftbyte. vilket jag kände va extremt jobbigt eftersom jag så gärna ville ha kvar dom som jag haft nu. det va ju inte så långt kvar enligt mig så det kändes väldigt jobbigt att lära känna nya när man är så känslig. Men enligt barnmorskorna kunde man inte säga hur lång tid det va kvar. Men Dom nya va såklart väldigt gulliga också.
Eftersom jag hade fått mer påfyllning av Eda så kunde Vi prata och diskutera innan krystvärkarna kom igång. Vad jag tänkt för förlossningsställning och mer. Det va en barnmorska och en praktikant som va där då.
22:00 började mina krystvärkar. (Ville ha Luftgas men av någon anledning fick jag inte det)
Eftersom jag hade så ont så sa dom hur jag skulle pröva olika ställningar för att underlätta allt.
Först Blev det pallen och den va bra i början, Robin satt bakom mig så jag kunde luta mig mot honom. men när dom sa att jag skulle upp med fötterna på deras knän som stöd så vill jag inte. Det kändes för jobbigt och så obekvämt. Då blev det knäsittandes i sängen vilket jag gillade bäst. Jag kunde ha Robin extra när mitt huvud. Efter ännu ett tag så blev det på sidan. Det gillade jag inte heller nu i efterhand. Men jag hade så ont och ville bara få det överstökat…dom sa hela tiden en gång till, en gång till kan du! Fattar inte vad man får krafterna ifrån när man krystar. Det är verkligen som alla säger att man har reserv krafter som finns där även fast man är helt slut.
Så vid 22:36 kommer han äntligen ut och då låg jag på rygg. Den känslan av att se honom, så fin, så söt, en liten knubbis, våran egna lilla bebis på 4460g och 52cm lång och kommer på beräknat datum till och med. Kan inte förklara känslan när jag såg honom. Våran lilla kille som vi väntat på i 9 månader. Kollar på Robin och jag ser hur rörd och ledsen han är när jag får upp den lilla på bröstet. Allt kändes så overkligt och bra! Min första tanke när jag ser hur tårarna sprutar på Robin är att Gud nu har han sett allt och har panik. Men han va bara extremt lycklig!
Medan jag har den lilla på bröstet så får jag någon vätska i min nål i armen för att moderkakan ska släppa och det tog en stund innan den den gjorde det. Barnmorskan höll koll på tiden och jag kände stressen av henne tills den tillslut lossnade . Men medan vi väntade på den får Robin klippa navelsträngen och det känns som jag inte kommer ihåg riktigt allt i den stunden. Men sen bad iallafall barnmorskan mig att pröva trycka på och Jag fick krysta en gång och sen va moderkakan ute. Det gjorde inte ont men det va ganska obehagligt. Jag bad även om att få se den och det va så häftigt att se hur lillen haft det i 9 månader.
Medan vi va i våran lilla bubbla frågade jag barnmorskan om allt va klart och om jag behövde sys eller inte eftersom jag inte hade ont längre.
Men det ända hon säger när hon står och skriver på datorn är att:
– jag tyvär måste du till operationen.
Jag får då sån panik och glömmer nästan både bebis och Robin. Vi skulle få vänta en timme innan jag skulle rullas ner och Robin fick ibte heller följa med mig till operationen vilket gör att allt blir ännu värre. Så stunden efter jag fick reda på det blev inte den bästa som jag hade velat. Jag grina samtidigt som man va så glad för den lilla. Jag som verkligen ogillar sjukhus ska nu åka ner på operation själv och inte ens bli sövd, Utan jag ska vara vaken!!!
23:45 kom barnmorskan in med en ny säng som jag fick lägga mig i och Robin i den andra. Han fick då ta över lilla bebisen och ligga hud mot hud medan jag va borta.
Jag grina hela vägen dit och hade panik. Man känner sig så undergiven just när folk ska hålla på med just den delen av kroppen. Och speciellt när man är nyförlöst och trott att allt är klart. När dörrarna öppnas så är det en stor gynstol mitt i rummet och massa människor som har sina olika uppgifter. Min barnmorska följer med mig och är med hela tiden. Jag blir bedövad från brösten och ner. Blir fastspänd vid benen vilket kändes helt sjukt. Men va väl för att man skulle ligge helt stilla. Jag känner allt dom gör men det gör inte ont. Det va så hemskt!!! Det värsta jag gjort i hela mitt liv och jag tycker att det va värre än själva förlossningen! Jag hade inte heller då fått reda på vad som hänt med mig. Utan allt gick så Fort. Så när dom väl berättar så fattar jag ingenting. Men nu i efterhand har jag läst till mig att det är en grad 3 som jag varit med om.
(02.00) När det sen är klart får jag åka till ett uppvak. Och direkt när jag kommer dit sjunker mitt blodtryck så pass att dom måste böja sängen så mina ben är upp i luften… jag får någon grej i näsan som blåser luft och sen säger dom att jag bara ska vila.
Jag lyckas vila 1 1/5 timme tills Robin och bebis äntligen får kommer ner till mig. Dom bestämmer även då att jag får följa med upp till BB Stockholms eftervård eftrsom jag började kunna röra benen. Men eftersom jag inte kunde gå så får jag ligga kvar i sängen som dom fick rulla upp mig i. På rummet sen fick dom hjälpa mig för att komma över till ännu en annan säng. Det va så skönt att äntligen vara tillbaka hos Robin och bebis!
Dom frågade då om vi ville ha våran förlossningsbricka som jag längtat efter och jag var så extremt hungrig och törstig efter förlossningen. Men fick ju inte äta eller dricka något då. Så det va ingen tvekan om att vänta med brickan!
Jag vaknade sen dagen efter vid 8.00 och lyckades ställa mig i duschen vilket va så skönt. Robin hämtade frukost åt oss och sen myste vi bara. Tyvär hade jag extremt ont så jag hade väldigt svårt att byta blöja och fixa med lillen första tiden. Dom gjorde även en undersökning till på mig på kvällen för att se så allt såg bra ut. Men att ha någon som undersöker en där nere efter allt man gått igenom och plus att det är olika personer hela tiden gör mig så arg. Kan man inte bara få ha samma person hela tiden istället! Men läkningen kommer ta tid… men det såg bra ut!
vi stannade på sjukhuset i 2 dygn tills vi fick åka hem. Jag hade velat stanna en natt till men när man väl va hemma så va det så skönt!
Nu har det snart gått 2 1/5 vecka och jag går fortfarande på smärtstillande och har svårt att gå. Det blir bättre men det tar som sagt lite tid. Hormonerna spökar verkligen som folk sagt nu tiden efter och tårarna sprutar verkligen nästan dagligen pågrund av smärtan man har och att dom inte sagt allt på ett bra sätt till mig. Hade inte det här hänt mig hade jag ibte tyckt att förlossning va så jobbig. Men allt det här har verkligen tagit på mina krafter.
Lilla Milo mår hur bra som helst och alla prover som tagits och som han gjort har sett jätte bra ut. Han är extremt snäll. Äter och sover.
Jag har blandade känslor om BB Stockholm. All personal jag hade under fredagen var så underbara. Hade jag bara haft dom under min vistelse där så hade den varit så bra. Men tyvärr drar det ner från dom jag träffade på torsdagen och sen även på eftervården. Ena barnmorskan där berättade om min operation som ett hån och hon sa bara helt fel saker som man inte vill höra. Är man barnmorska ska man vara van och kunna prata om alla dom områdena.. så om jag skulle få fler barn i framtiden skulle jag inte vilja föda där!